En liten promenad

Efter frukost brukar jag gå på en liten promenad. Idag blev 564 meter* promenerade. Det kan låta lite. Men det är den längsta streckan som  jag promenerat sedan i början av mars.

Efter åtta timmars sömn är det härligt att ge sig ut. Det är som om en fjäder sakta vridits upp inom mig. Till en början vandrar benen på som av sig själv. En enkel tanke räcker för att få fart på dem. Sen går kroppen dit jag vill.

Solen sken och skapade spännande skuggor bland björkbark och kvistar. De gulaktiga färgerna lyftes fram på ett härligt sätt. Stegen blev kortare och kortare men ännu utan ansträngning.

Efter ett tag inser jag att det är dags att vända. Det kan vara bra att ha kraft nog att ta sig tillbaka till soffan. Så jag vänder. Ungefär 200 meter från målet stannar benen. Åtta timmars sömn gav 385 meter. Resterande promenad går på ren vilja. Korta steg där varje meter kostar mer energi än vad som finns kvar. Att pressa på för hårt innebär att resten av dagen tillbringas liggande. I värsta fall de närmaste två. Än är det en bit kvar till femkilometers promenaden.

Den är texten skrivs också på ren vilja. Den är lite tjurig viljan - att den vill så mycket när jag orkar så lite. Och det ser inte bättre ut än att dagens hela energiförråd är slut. Nu återstår alltså att vila och vänta på morgondagen.

*Enirokartor är fina att mäta på.