Bättre tider

Även om det går långsamt så går det inte att blunda för. Det ser ut som om jag blir bättre. Idag åkte jag in till staden. Hälsade på kollegorna på jobbet. Handlade en tröja. Vandrade totalt 1253 eniro-meter. Var igång i ganska normalt tempo i två timmar!

Nu får jag se i morgon hur det här äventyret kostat. Men med lite tur så får jag bara lite träningsverk.

I övrigt är rastlösheten stor. Och helgen kan råka bli långsam.

Livet går vidare

Mycket kan hända på tio dagar. I mitt fall är det tio dagar sedan mormor gick vidare. Åtta dagar sedan hennes begravning. Den var vacker. Jag har nog inte förstått att hon är borta än. Det tar tid att ta in.

Begravningen ägde rum i Uppsalatrakten; i en liten kyrka. Jag fick min första utflykt utanför Jämtland på åtta månader. Kan vell inte säga att jag stabiliserat mig efter hemkomsten. Men det ger sig vell så småningom. Hon var en bra mormor, mormor.

Promenadtaktik

Har upptäckt att gympaskor inte ger så stort motstånd i promenerandet till skillnad från ett par tunga kängor. Bestyckade med sådana torde min promenerarförmåga öka förhållandevis raskt. Är nämligen så att min fysik inte är på topp efter det senaste årets tillvaro.

Idag blev det en tur fram och tillbaka till busshållsplatsen. Knappa 670 eniro-meter. Pulsen låg på 120 efter det lilla varvet och känns rätt segt i benen. I morgon torde träningsverken slå till hoppas jag. Och då är det bara att upprepa tilltaget.

Det är riktigt gott att promenera nu när det är lite kyligare. Och när snö ersätter gyttjeslask så kommer det nog bli än mer nice.

Inom någon vecka torde turen inte vara några problem alls :)
(Om nu inte kroppen säger ifrån då förståss)

Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag vaknade med en svullnad på höger sida halsen. Halsont tänkte jag förtretat. Körtelfeber kontrade verkligheten lite hånfullt. Sen bar det av. På jobbet ett par dagar, blek som ett lakan, kraftlös. Sen 40 graders feber.

Samtidigt så otroligt uppe i varv så att det tog tre månader att varva ned. Minsta tanke på arbete, ansvar och press tryckte ned mig. Körtelfeber tänkte jag återigen, förtretat och rastlöst. Sönderstressad kontrade verkligheten med en klackspark.

Januari, februari, mars. Sakta reser jag mig. Börjar orka leva. Orkar promenera. Orkar arbeta. Tror att jag börjar orka arbeta lika mycket som innan. Sömnproblem säger kroppen. Va? säger jag. Utmattnig säger kroppen då. Körtelfeber, fortfarande? kontrar jag. Får ta och röra mig lite mer så kommer jag igång. Fel, säger verkligheten. Käpprätt åt pepparn.

Däckar igen. De första fem månaderna var visst uppvärmning inför den kommande resan. Gissar på körtelfeber, på stresskänslighet, på prestationsångest, på förkylning, på dålig luft, på för sunkig kost, på ensamhet och förtvivlan. Har fel. Kör inte på så hårt säger verkligheten. Lyssna på mig skriker kroppen. Börjar resa mig igen. Sakta sakta.

I oktober började det se ljusare ut.

Och nu har det gått ett år. Ibland ska det till ganska mycket för att säga stopp. Och säger man inte stopp så säger kroppen till.

Lyssna till din kropp. Det är inte värt att köra på tills den ramlar sönder. Rätt dumt faktiskt...

Pigg luft?

Har luktat på min nya luft i lägenheten. Känt efter med ögonen lite diskret. Och är inte säker på att luften blivit bättre efter luftrenarens blåsande och härjande. Ska fortsätta utvärdera det hela. Har nog 30 dagars bytesrätt på maskinen. Så finns ju tid att prova på :)

Luftrenaren är cool i alla fall och brummar diskret på ett sätt som tilltalar mig. Troligtvis går den tillomed att sova till. Den ska få jobba vidare.

Renare piggare luft

Då ska teorin om sunkig stadsluft äntligen testas. Det är nämligen så att något i min lägenhet har roat sig med att tugga på mina näthinnor. Eftersom jag gillar mina ögon och ogillar allmänna symptom på förkylning som inte ger med sig så har de tunga pjäserna dragits fram.

Just nu står en ny fin luftrenare i mitt sovrum och suger och blåser bäst den kan. I morgon ska jag känna efter om luftkvalitén är behagligare - om ögonen trivs bättre :)

Det här med luftrenare är inte helt lätt. Det finns en uppsjö med olika system att rena luft på. Efter noga funderande så valde jag en apparat med Hepa- och kolfilter. Den plockar alltså bort luktämnen, kemikalier och partiklar från luften.

Det sägs att kol-filtret är effektivare än ett joniserande partikelfiler. Dessutom så produceras inget ozon med ett kol-filter, och det är nice. Sen finns även luftrenare med UV-ljus. Det gör bakterier virus och mögelsporer tämligen döda. Men ger även i vissa fall ozondoft även det.

Hursomhelst. Jag satsar på att obehaget beror på partiklar snarare än på bakterier och mögel. Det ska bli spännande att se om det blir behagligare i alla fall.

Tre steg framåt och ett tillbaka

Trött och sliten.
Sporadisk sömn.
Överraskande övertrötthet som slår över i manisk pigghet.
Det är nuläget, men bättre blir det :)

Jag har en massa tankar på allt roligt som ska uträttas när jag piggnar till en aning. Då ska ett akvarium inredas. Långa promenader ska vandras. En lägenhet ska möbleras. Jag ska lära mig sticka saker, bli bättre på Polska, skjuta luftgevär, hitta på roligheter och trevlighter som nu känns lite avlägsna. Sen finns alltid dans-intresset och ökade möjligheter till fika på stan.

Men tills dess så är det vardagens små nöjen som är i centrum. Gårdagens stora händelse kan beskådas nedan. "Räv leker med skata" är den lekfulla rubriken. Ett bra teleobjektiv och en något mer mentalt suddig räv skulle ge än roligare bilder. Men lite kul var det att titta på i alla fall.

Små steg framåt

Hela 685 meter avverkades på dagens promenad. Snart har jag kanske kraft nog att promenera det lilla varvet. Det är på 1000 meter.

Lite tråkigt är det att när promenerandet börjar ta sig så är sommaren redan i vila. Dagens sträcka gick längsmed ett nygödslat fält. Det luktade inte julafton direkt. Och såg allmänt missfärgat ut. Kan inte minnas att vår bondande granne tidigare gödslat oplöjd mark, i och för sig kan det vara så att jag promenerade mellan gödsel och plöjning. Nåja nog om gödsel.

Lägenheten blir trevligare och trevligare att vara i. En investering i ren inomhusuft är på gång och nya möbler är sedan någon vecka utspanade. Det ska bli spännande att se hur det ter sig.

Nu återstår att vila.

Några nätter senare

Då har sömnen börjat stabiliceras igen. Det är nice. Nu går det att tänka igen och hyperaktiv trötthet är något steg bort. Inte många men tillräckligt för att inte dagen ska vara totalt förvirrad.

Promenerade bortåt 500 meter idag och blev inte helt totalt slut som för någon vecka sedan. Är dessutom på rätt gott humör. Gårdagen var en riktigt bra dag. Både ett trevligt besök på jobbet och en trevlig fika på verandan. Måste se till att träffa mer folk!

Har vaktat klart hunden och har börjat sakna sällskapet av något svart lurvigt och klappbart. Det kan bli en egen hund framledes någonstans. Förutsatt att inte allergi kommer ivägen förstås. Akvariet står fortfarande tomt. Men ska nog ta och inhandla en luftpump och sen bubblar det igång.

Hur gömmer sig sömnen?

Sömnsvårigheter; eller kanske det borde kallas vakenhetsproblematik. För det är så som jag upplever det. Problem till följd av att vara klarvaken och fruktansvärt utsliten i en och samma stund.

Att kunna somna och att sen få sova i sådär åtta slöa timmar i sträck. Fick jag en månad med den ynnesten så skulle orken komma tillbaka betydligt snabbare än med nuvarande hårdhänta behandling.
Det är som om kroppen glömt bort hur en riktig sovning går till. Skön säng och förbredelser till trots. Det måste gå att få den att minnas på något sätt.

Nåja.
Att undvika den värsta stressen hjälper nog.
Och trött blir man ju så småningom.

Fortskaffningsmedel i sikte

När jag fått fokus på omgivningen igen så ska det bli en bil. Jag är less på att alltid färdas till fots, till fots till buss, eller med buss till fots. I alla väder.

Att vandra till sina mål kan låta lugnt, men det innebär massor med extra stress och jäkt i tillvaron. Promenaderna blir inte till för att varva ned, till att se naturen eller till att slappna av. De blir istället medlet för att så snabbt som möjligt ta sig från A till B. 

Det är inte så noga vilken typ av bil det blir som lättar min stress; viktigt är att den är gul och ganska liten. Den ska också trots sin litenhet ha en relativt imponerande förmåga att hantera olyckor. 

Till en början ställdes siktet in på en Citroën C3. (Inser nu att en grön C3 kan vara helt ok). Men efter att ha hört illasinnade rykten om att servicen på de små rackarna är ruskigt dyr så får det bli något annat. Frågan är vad det ska bli?

Än finns gott om tid att välja. Att köra bil tar otroligt mycket mental energi (det där med att fokusera) och i dagsläget orkar jag inte köra alls. Men nog ska det bli en så småningom :)

Att testa gränser

Jag fick upp farten ganska bra igår. Min eftermiddagspromenad kompletterades med raska steg och 30 meters joggande! Det kändes riktigt befriande. Höstvindar som lekte i håret och vackra guldaktiga kornfält som spred ut sig längs den lilla promenadvägen.

Idag verkar det tyvärr som att priset för den friheten betalas. Utslagen till klockan 11. Kroppen väger dubbelt så mycket som vanligt. Hoppas på att det mesta är träningsverk, men svårt att säga. Lär med lite tur vara bättre i morgon. Är segare än på mycket länge.

Som tur är så är hunden Trussla på besök och piggar upp tillvaron. Det är riktigt kul. Jag lurade upp henne på övervåningen trots att en viss skepsis för att gå i trappor kunde anas. Har lagt minst tio minuter på att försöka övertala henne att det är ofarligt att gå ner för trappen. Gissar att hennes ägare kan några knep för att locka ner henne... Första steget går bra. Men sen är det tvärstopp. Lite lurigt med hundar ibland.

En liten promenad

Efter frukost brukar jag gå på en liten promenad. Idag blev 564 meter* promenerade. Det kan låta lite. Men det är den längsta streckan som  jag promenerat sedan i början av mars.

Efter åtta timmars sömn är det härligt att ge sig ut. Det är som om en fjäder sakta vridits upp inom mig. Till en början vandrar benen på som av sig själv. En enkel tanke räcker för att få fart på dem. Sen går kroppen dit jag vill.

Solen sken och skapade spännande skuggor bland björkbark och kvistar. De gulaktiga färgerna lyftes fram på ett härligt sätt. Stegen blev kortare och kortare men ännu utan ansträngning.

Efter ett tag inser jag att det är dags att vända. Det kan vara bra att ha kraft nog att ta sig tillbaka till soffan. Så jag vänder. Ungefär 200 meter från målet stannar benen. Åtta timmars sömn gav 385 meter. Resterande promenad går på ren vilja. Korta steg där varje meter kostar mer energi än vad som finns kvar. Att pressa på för hårt innebär att resten av dagen tillbringas liggande. I värsta fall de närmaste två. Än är det en bit kvar till femkilometers promenaden.

Den är texten skrivs också på ren vilja. Den är lite tjurig viljan - att den vill så mycket när jag orkar så lite. Och det ser inte bättre ut än att dagens hela energiförråd är slut. Nu återstår alltså att vila och vänta på morgondagen.

*Enirokartor är fina att mäta på.

En ny dag

Idag. Piggare än på länge trots att sömnen bara infann sig i nån timme. Och det är vell det som är problemet. Så mycket energi men ändå så lite. Ett enda snedsteg och veckan är förstörd; nedbäddad och überstressad.

Vad skriver man om på en blogg som saknar politisk agenda? Eller en blogg som inte driver någon fråga i specifik riktning? Vilka mer eller mindre personliga resonemang finns kvar att dela med sig av när facebook-statusen matats med det värt att nämna... det är frågan.

Har således på känn att min nystart i bloggvärlden blir kort. Mycket kort. För inget har jag att säga. Och i sådana lägen brukar det vara lämpligt att hålla käften stängd.

Älgdrömmar

Det kom in en man i farstun. I handen hade han en blodig påse. Utan att hälsa drogs han in i vårt kök. Målmedvetet. Han var på väg nånstans. Ett uppdrag skulle slutföras.

Några ord utbyts. Situationen klarnar. Det är älg i påsen. Skjuten på mark som sen ett halvsekel tillhör familjen. Vår del av jaktbytet. Mannen är glad. Meddelar att köttet ska tas om hand. Sen går han.

Kvar i köket står en vegetarian och en blodig påse älg. Den luktar blod; som av nyrensad fisk, och dovt av skog. I botten av påsen finns en kompakt massa av små små älgbitar. Fria att forma till vad nu magen behagar. Därtill ett par rejäla klossar av oidentifierbara större köttstycken. 

Jag gissar att det här kommer att vara dagens händelse. Det oväntade som förgyllde den här lördagen. Nu ligger påsen i kylskåpet i väntan på en kallare tillvaro. I ett annat skåp ligger mina drömmar om varma semestrar och långa promenader. Med lite tur plockas mina drömmar fram ur skåpet likt älgdelar ur frysen. Inte idag, men så småningom.

Bloggens död; ett uppvaknande

De flesta av mina vänner har slutat blogga. Även jag har slutat. Troligtvis beror det på att det i livet finns viktigare saker än att dela med sig av sina tankar till okända medmänniskor. Samt att det med kända medmänniskor finns betydligt mer givande sätt att kommunicira än genom öppna och lagom censurerade brev.  

I mitt fall handlade det om arbete. Arbete i stora mängder. Faktiskt lite väl stora mängder. Det visade sig att när man arbetar så mycket att tiden för en själv försvinner. Att alla de sekunder som behövs för att slappna av inte längre finns. Att de intressen som gav energi prioriterats bort. Ja då är det ganska tungt att fortsätta i den uppskruvade takt som hittils annamnats.

Det är kanske därför som jag än en gång knappar in några rader här. Jag har ett uppdämt behov att låta mina tankar bubbla iväg på måfå. Att utbyta några kommentarer med halvt om halvt kända människor kan vara kul. Och inte minst så kanske en aning aktiv kreativitet i lagom doser hjälper mig tillbaka till ett liv i arbete och rörelse.

Jag tror att följande inlägg kommer att handla om psykologiska och filosofiska frågor i större grad än de tidigare. Om små lärdomar som kommer av att ligga utslagen i tio långa månader. Och om roliga saker såklart. De är inte att underskatta; inte minst på gråmulna dagar som denna.