Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag vaknade med en svullnad på höger sida halsen. Halsont tänkte jag förtretat. Körtelfeber kontrade verkligheten lite hånfullt. Sen bar det av. På jobbet ett par dagar, blek som ett lakan, kraftlös. Sen 40 graders feber.

Samtidigt så otroligt uppe i varv så att det tog tre månader att varva ned. Minsta tanke på arbete, ansvar och press tryckte ned mig. Körtelfeber tänkte jag återigen, förtretat och rastlöst. Sönderstressad kontrade verkligheten med en klackspark.

Januari, februari, mars. Sakta reser jag mig. Börjar orka leva. Orkar promenera. Orkar arbeta. Tror att jag börjar orka arbeta lika mycket som innan. Sömnproblem säger kroppen. Va? säger jag. Utmattnig säger kroppen då. Körtelfeber, fortfarande? kontrar jag. Får ta och röra mig lite mer så kommer jag igång. Fel, säger verkligheten. Käpprätt åt pepparn.

Däckar igen. De första fem månaderna var visst uppvärmning inför den kommande resan. Gissar på körtelfeber, på stresskänslighet, på prestationsångest, på förkylning, på dålig luft, på för sunkig kost, på ensamhet och förtvivlan. Har fel. Kör inte på så hårt säger verkligheten. Lyssna på mig skriker kroppen. Börjar resa mig igen. Sakta sakta.

I oktober började det se ljusare ut.

Och nu har det gått ett år. Ibland ska det till ganska mycket för att säga stopp. Och säger man inte stopp så säger kroppen till.

Lyssna till din kropp. Det är inte värt att köra på tills den ramlar sönder. Rätt dumt faktiskt...