I posten med rubriken Ett år senare så konstaterade jag att det nog ändå var rätt dumt att inte lyssna på sin kropp. Sen gick några år. Praktik tog vid och jag ville vara frisk. Ville känna mig frisk. Nog var jag klar med det här utmattade tillståndet. Det gick ju hjälpligt att köra på.
Men tiden på praktiken gick inte att öka och det var ju konstigt. Och en massa annat hittades på på fritiden. Dagarna fylldes. Att bromsa kändes helt omöjligt. Sen exploderade tillvaron med diverse negativa spiraler.
Så nu ligger jag här igen. De goda nyheterna är att det med tiden går att glömma hur dåligt man kan må. Hur lite ork det går att ha. Men går ändå att konstatera att det hade varit bra att komma ihåg att det bor en utmattingspotential i botten. Och att alltid ta hand om sig själv lite extra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar