Några nätter senare

Då har sömnen börjat stabiliceras igen. Det är nice. Nu går det att tänka igen och hyperaktiv trötthet är något steg bort. Inte många men tillräckligt för att inte dagen ska vara totalt förvirrad.

Promenerade bortåt 500 meter idag och blev inte helt totalt slut som för någon vecka sedan. Är dessutom på rätt gott humör. Gårdagen var en riktigt bra dag. Både ett trevligt besök på jobbet och en trevlig fika på verandan. Måste se till att träffa mer folk!

Har vaktat klart hunden och har börjat sakna sällskapet av något svart lurvigt och klappbart. Det kan bli en egen hund framledes någonstans. Förutsatt att inte allergi kommer ivägen förstås. Akvariet står fortfarande tomt. Men ska nog ta och inhandla en luftpump och sen bubblar det igång.

Hur gömmer sig sömnen?

Sömnsvårigheter; eller kanske det borde kallas vakenhetsproblematik. För det är så som jag upplever det. Problem till följd av att vara klarvaken och fruktansvärt utsliten i en och samma stund.

Att kunna somna och att sen få sova i sådär åtta slöa timmar i sträck. Fick jag en månad med den ynnesten så skulle orken komma tillbaka betydligt snabbare än med nuvarande hårdhänta behandling.
Det är som om kroppen glömt bort hur en riktig sovning går till. Skön säng och förbredelser till trots. Det måste gå att få den att minnas på något sätt.

Nåja.
Att undvika den värsta stressen hjälper nog.
Och trött blir man ju så småningom.

Fortskaffningsmedel i sikte

När jag fått fokus på omgivningen igen så ska det bli en bil. Jag är less på att alltid färdas till fots, till fots till buss, eller med buss till fots. I alla väder.

Att vandra till sina mål kan låta lugnt, men det innebär massor med extra stress och jäkt i tillvaron. Promenaderna blir inte till för att varva ned, till att se naturen eller till att slappna av. De blir istället medlet för att så snabbt som möjligt ta sig från A till B. 

Det är inte så noga vilken typ av bil det blir som lättar min stress; viktigt är att den är gul och ganska liten. Den ska också trots sin litenhet ha en relativt imponerande förmåga att hantera olyckor. 

Till en början ställdes siktet in på en Citroën C3. (Inser nu att en grön C3 kan vara helt ok). Men efter att ha hört illasinnade rykten om att servicen på de små rackarna är ruskigt dyr så får det bli något annat. Frågan är vad det ska bli?

Än finns gott om tid att välja. Att köra bil tar otroligt mycket mental energi (det där med att fokusera) och i dagsläget orkar jag inte köra alls. Men nog ska det bli en så småningom :)

Att testa gränser

Jag fick upp farten ganska bra igår. Min eftermiddagspromenad kompletterades med raska steg och 30 meters joggande! Det kändes riktigt befriande. Höstvindar som lekte i håret och vackra guldaktiga kornfält som spred ut sig längs den lilla promenadvägen.

Idag verkar det tyvärr som att priset för den friheten betalas. Utslagen till klockan 11. Kroppen väger dubbelt så mycket som vanligt. Hoppas på att det mesta är träningsverk, men svårt att säga. Lär med lite tur vara bättre i morgon. Är segare än på mycket länge.

Som tur är så är hunden Trussla på besök och piggar upp tillvaron. Det är riktigt kul. Jag lurade upp henne på övervåningen trots att en viss skepsis för att gå i trappor kunde anas. Har lagt minst tio minuter på att försöka övertala henne att det är ofarligt att gå ner för trappen. Gissar att hennes ägare kan några knep för att locka ner henne... Första steget går bra. Men sen är det tvärstopp. Lite lurigt med hundar ibland.

En liten promenad

Efter frukost brukar jag gå på en liten promenad. Idag blev 564 meter* promenerade. Det kan låta lite. Men det är den längsta streckan som  jag promenerat sedan i början av mars.

Efter åtta timmars sömn är det härligt att ge sig ut. Det är som om en fjäder sakta vridits upp inom mig. Till en början vandrar benen på som av sig själv. En enkel tanke räcker för att få fart på dem. Sen går kroppen dit jag vill.

Solen sken och skapade spännande skuggor bland björkbark och kvistar. De gulaktiga färgerna lyftes fram på ett härligt sätt. Stegen blev kortare och kortare men ännu utan ansträngning.

Efter ett tag inser jag att det är dags att vända. Det kan vara bra att ha kraft nog att ta sig tillbaka till soffan. Så jag vänder. Ungefär 200 meter från målet stannar benen. Åtta timmars sömn gav 385 meter. Resterande promenad går på ren vilja. Korta steg där varje meter kostar mer energi än vad som finns kvar. Att pressa på för hårt innebär att resten av dagen tillbringas liggande. I värsta fall de närmaste två. Än är det en bit kvar till femkilometers promenaden.

Den är texten skrivs också på ren vilja. Den är lite tjurig viljan - att den vill så mycket när jag orkar så lite. Och det ser inte bättre ut än att dagens hela energiförråd är slut. Nu återstår alltså att vila och vänta på morgondagen.

*Enirokartor är fina att mäta på.

En ny dag

Idag. Piggare än på länge trots att sömnen bara infann sig i nån timme. Och det är vell det som är problemet. Så mycket energi men ändå så lite. Ett enda snedsteg och veckan är förstörd; nedbäddad och überstressad.

Vad skriver man om på en blogg som saknar politisk agenda? Eller en blogg som inte driver någon fråga i specifik riktning? Vilka mer eller mindre personliga resonemang finns kvar att dela med sig av när facebook-statusen matats med det värt att nämna... det är frågan.

Har således på känn att min nystart i bloggvärlden blir kort. Mycket kort. För inget har jag att säga. Och i sådana lägen brukar det vara lämpligt att hålla käften stängd.

Älgdrömmar

Det kom in en man i farstun. I handen hade han en blodig påse. Utan att hälsa drogs han in i vårt kök. Målmedvetet. Han var på väg nånstans. Ett uppdrag skulle slutföras.

Några ord utbyts. Situationen klarnar. Det är älg i påsen. Skjuten på mark som sen ett halvsekel tillhör familjen. Vår del av jaktbytet. Mannen är glad. Meddelar att köttet ska tas om hand. Sen går han.

Kvar i köket står en vegetarian och en blodig påse älg. Den luktar blod; som av nyrensad fisk, och dovt av skog. I botten av påsen finns en kompakt massa av små små älgbitar. Fria att forma till vad nu magen behagar. Därtill ett par rejäla klossar av oidentifierbara större köttstycken. 

Jag gissar att det här kommer att vara dagens händelse. Det oväntade som förgyllde den här lördagen. Nu ligger påsen i kylskåpet i väntan på en kallare tillvaro. I ett annat skåp ligger mina drömmar om varma semestrar och långa promenader. Med lite tur plockas mina drömmar fram ur skåpet likt älgdelar ur frysen. Inte idag, men så småningom.

Bloggens död; ett uppvaknande

De flesta av mina vänner har slutat blogga. Även jag har slutat. Troligtvis beror det på att det i livet finns viktigare saker än att dela med sig av sina tankar till okända medmänniskor. Samt att det med kända medmänniskor finns betydligt mer givande sätt att kommunicira än genom öppna och lagom censurerade brev.  

I mitt fall handlade det om arbete. Arbete i stora mängder. Faktiskt lite väl stora mängder. Det visade sig att när man arbetar så mycket att tiden för en själv försvinner. Att alla de sekunder som behövs för att slappna av inte längre finns. Att de intressen som gav energi prioriterats bort. Ja då är det ganska tungt att fortsätta i den uppskruvade takt som hittils annamnats.

Det är kanske därför som jag än en gång knappar in några rader här. Jag har ett uppdämt behov att låta mina tankar bubbla iväg på måfå. Att utbyta några kommentarer med halvt om halvt kända människor kan vara kul. Och inte minst så kanske en aning aktiv kreativitet i lagom doser hjälper mig tillbaka till ett liv i arbete och rörelse.

Jag tror att följande inlägg kommer att handla om psykologiska och filosofiska frågor i större grad än de tidigare. Om små lärdomar som kommer av att ligga utslagen i tio långa månader. Och om roliga saker såklart. De är inte att underskatta; inte minst på gråmulna dagar som denna.