Lätta och svåra promenader

Jag promenerar fram och tillbaka på gården. Ett par hundra meter åt ena hållet och ett par hundra åt andra. Med tiden så blir det längre och längre. Bryr mig inte riktigt om att räkna.

Sträckan har jag ökat något tiotal meter i veckan. Går jag för långt så får jag blodsmak i näsan konstigt nog. Och näsborrarna snörper ihop sig. Smygande först och då brukar jag stanna och vara uppe i den känslan ett tag. Men den kan även gå från 0 till 100 läskigt fort. Särskilt nu när jag kommit ut till vägen i bägge ändar.

Har provat att traska på 20 meter extra. Provat att andas och inte känna efter för mycket. Provat att vara uppe i känslan när den stormar som mest. Men det kostar mer än det smakar. La en dag på att gå såpass att den stormade några gånger. Men då är det snarare så att sträckan jag kan gå kortas ner. Jag tar i alla fall inte över någon ny mark. Så får arbeta vidare i små steg.

Det är rätt dumt faktiskt

I posten med rubriken Ett år senare så konstaterade jag att det nog ändå var rätt dumt att inte lyssna på sin kropp. Sen gick några år. Praktik tog vid och jag ville vara frisk. Ville känna mig frisk. Nog var jag klar med det här utmattade tillståndet. Det gick ju hjälpligt att köra på.

Men tiden på praktiken gick inte att öka och det var ju konstigt. Och en massa annat hittades på på fritiden. Dagarna fylldes. Att bromsa kändes helt omöjligt. Sen exploderade tillvaron med diverse negativa spiraler.

Så nu ligger jag här igen. De goda nyheterna är att det med tiden går att glömma hur dåligt man kan må. Hur lite ork det går att ha. Men går ändå att konstatera att det hade varit bra att komma ihåg att det bor en utmattingspotential i botten. Och att alltid ta hand om sig själv lite extra.