Livet går vidare

Mycket kan hända på tio dagar. I mitt fall är det tio dagar sedan mormor gick vidare. Åtta dagar sedan hennes begravning. Den var vacker. Jag har nog inte förstått att hon är borta än. Det tar tid att ta in.

Begravningen ägde rum i Uppsalatrakten; i en liten kyrka. Jag fick min första utflykt utanför Jämtland på åtta månader. Kan vell inte säga att jag stabiliserat mig efter hemkomsten. Men det ger sig vell så småningom. Hon var en bra mormor, mormor.

Promenadtaktik

Har upptäckt att gympaskor inte ger så stort motstånd i promenerandet till skillnad från ett par tunga kängor. Bestyckade med sådana torde min promenerarförmåga öka förhållandevis raskt. Är nämligen så att min fysik inte är på topp efter det senaste årets tillvaro.

Idag blev det en tur fram och tillbaka till busshållsplatsen. Knappa 670 eniro-meter. Pulsen låg på 120 efter det lilla varvet och känns rätt segt i benen. I morgon torde träningsverken slå till hoppas jag. Och då är det bara att upprepa tilltaget.

Det är riktigt gott att promenera nu när det är lite kyligare. Och när snö ersätter gyttjeslask så kommer det nog bli än mer nice.

Inom någon vecka torde turen inte vara några problem alls :)
(Om nu inte kroppen säger ifrån då förståss)

Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag vaknade med en svullnad på höger sida halsen. Halsont tänkte jag förtretat. Körtelfeber kontrade verkligheten lite hånfullt. Sen bar det av. På jobbet ett par dagar, blek som ett lakan, kraftlös. Sen 40 graders feber.

Samtidigt så otroligt uppe i varv så att det tog tre månader att varva ned. Minsta tanke på arbete, ansvar och press tryckte ned mig. Körtelfeber tänkte jag återigen, förtretat och rastlöst. Sönderstressad kontrade verkligheten med en klackspark.

Januari, februari, mars. Sakta reser jag mig. Börjar orka leva. Orkar promenera. Orkar arbeta. Tror att jag börjar orka arbeta lika mycket som innan. Sömnproblem säger kroppen. Va? säger jag. Utmattnig säger kroppen då. Körtelfeber, fortfarande? kontrar jag. Får ta och röra mig lite mer så kommer jag igång. Fel, säger verkligheten. Käpprätt åt pepparn.

Däckar igen. De första fem månaderna var visst uppvärmning inför den kommande resan. Gissar på körtelfeber, på stresskänslighet, på prestationsångest, på förkylning, på dålig luft, på för sunkig kost, på ensamhet och förtvivlan. Har fel. Kör inte på så hårt säger verkligheten. Lyssna på mig skriker kroppen. Börjar resa mig igen. Sakta sakta.

I oktober började det se ljusare ut.

Och nu har det gått ett år. Ibland ska det till ganska mycket för att säga stopp. Och säger man inte stopp så säger kroppen till.

Lyssna till din kropp. Det är inte värt att köra på tills den ramlar sönder. Rätt dumt faktiskt...