Ett år sedan hjärnan skar

Ett bastubesök blev droppen. Jag hade tänkt ta det galet försiktigt. För mådde redigt svajigt. Men en kompis röt till och jag tog mot allt som var vettigt ett varv till i bastun. Funderat på flera gånger på varför jag lydde. Varför jag inte blev arg och frågade vad i helvete han höll på med. Det enkla svaret är att jag blev rädd. Det tog några minuter innan jag insåg att: För i helvete, det är ju 120 grader här inne. Här ska jag inte vara.

Hade jag hållit mig till ett litet varv i bastun och en tupplur på soffan så hade jag klarat mig. Men är lätt att vara efterklok. Kändes allt annat än avslappnat i kroppen efter det varvet. Och lär ta år innan jag vågar mig på att vänja mig vid bastubad igen. Då med lugnare sällskap.

Efterklok

Såhär i efterhand så skulle det ha varit klokt att ta testosteronet tre veckor senare. Även om det inneburit att åka tre mil längre. Torde ha haft fem-sju i värde då. Istället för gissningsvis nio nu i fredags. Hade förmodligen varit bättre. Men svårt att säga. Bäst hade varit att ta det lite lite lugnare varje dag senaste fyra veckorna hursom. Men men.

Mousse

Min hjärna är inte helt i form. Så galet sliten. Men nu påfyllt med testosteron. Så nu torde jag inte få bakslag lika lätt. Även om injektionen i sig kostade en del. Världens mest noggranna sköterska. Så långsam... Men men. En dag i taget.

Bakslag

Sol och sömntabletter gör det svårt att känna gränser. Blev 10 minuter extra anspänning i söndags och när jag vilade efteråt så exploderade bakhuvet i brainfog. Nu små små steg. Gäller att ta det varligt.

Borde ha sett det komma. Men mindes i söndags inte hur påträngande alla människor som jag mötte, på väg till mötet med doktorn, fyra dagar tidigare, var (master of meningsbyggnad...). Så det här med lätta minnesproblem som snärjer in sig i värme och tidigare nämnd bakishet. Då är det redan vingligt värre.

När jag ignorerar den lätta känningar från sömntabletter så går det bara bra så länge det bara är just på grund av tabletterna som det känns konstigt. Stor risk att jag går upp på en stressnivå som är ohållbar.

Läkarbesök och människor

Helvete vad folk känns. Tror jag triggade upp mig en aktivitetsnivå häromdagen. Från laid back till fokuserad. Att trigga ner den till laid back igen verkar inte gå lika smidigt. Kände viss oro och matthet inför mötet men inte så farligt.

Hägg och chili

Det luktar hägg. Habanero golden, lanterna de foc och de andra växer som bara tusan. Själv försöker jag varva ner. Tittat på nya hönor. Läst dråpliga historier på reddit och andats. I morgon ett litet läkarbesök. Hoppas på att det är såpass kort att jag inte blir allt för trasig. Närmaste dagarna lär bli lugna hur som helst.

Hårddiskäventyr

Dagens fixande visade sig vara att smygbyta hårddisk i pappas arbetsdator. Varje gång jag gått nära den så har jag mötts av ljudet av en knastrande hårddisk och laddtider som från sent nittiotal. Men nu! En finfin liten ssd och datorn är som ny. Krånglade ett tag med kloningen men systerns sambo var med och tillsammans så löste vi alla problem. Utan att jag kraschade helt dessutom (hoppas jag). Ska bli kul att se om pappa lägger märke till att allt är lugnt tio gånger snabbare :)

Telefonkö

Igår var det en cykeltur som gick oväntat fort. Idag knappa 12 minuter i telefonkö som fick hjärnan att bubbla. Skulle gärna fördjupa mig i förväntansångest i det här inlägget men orkar inte. Klart är i alla fall att det är små små steg som gäller. Och efter varje större bakslag så kan gränserna ha flyttat sig oväntat mycket.

Cykeltur

Cyklade en tur till handelsföreningen. Det gick tydligen läskigt fort trots det makliga tempot. Kroppens väldigt effektiva larmsystem gick igång och nu är det vila en stund som gäller. Komma i ro. Andas lugnt.

Funderar på om jag inte hellre ska åka bil oftare. För att få den där duschen av fartfyllda intryck och vänja mig vid att det inte är farligt. Vet ju rationellt att det inte är farligt. Och blir inte rädd rädd. Men nog är det rädsla som ändå kommer krypande. Det är svårt att säga. Eller ska jag bara myscykla lite nu och då och hoppas på att fartfylldheten överförs till bilkörning så sakteliga. Eller i alla fall till bilåkning. Skulle vara gott att vänja mig vid.

Men en dag i taget. Idag var det en go cykeltur som blev av.

Bakslag och omvägar

Den kunde ju vara rakare den här vägen till en fungerande vardag. Men är bara att fortsätta ta en dag i taget och försöka undvika rejäla bakslag. Så blir det långsamt bättre.